FÖR MIG HANDLAR DET OM MÖTEN.EN DEL AV STAN.

OM MAN GER BORT SITT HJÄRTA NU---KOMMER DOM VILJA HA ENS SJÄL.

DOM FRÅGAR OM MIN FRAMTID NU-----SOM JAG REDAN HAFT IHJÄL!!!!!!

ur DRÖMFAKULTETEN

ELMHURST PSYCHIATRIC HOSPITAL, 13 JULI 1968

Det är hela tiden nya möten med Doktor Cooper för att få den där "Diagnosen" som domstolen på Manhattan väntar på. Jag vill inte ha någon diagnos, jag har min egen utbildning på Maryland, jag ställer mina egna diagnoser. Min diagnos lyder: Jävligt förbannad. Skitarg. Prostituerad. Tiggerska. Manshatare. Det är en mardröm att vakna upp i helvetet varje dag.

DOKTOR RUTH COOPER: varför försökte du mörda Andy Warhol?

VALERIE: Är Andy fortfarande på sjukhuset och spelar död?

DOKTOR RUTH COOPER: Hans tillstånd är fortfarande kritiskt, vilket gör din egen situation minst sagt kritisk. Det ser inte så bra ut för dig, Valerie.

VALERIE: Jag var ett vackert barn. Jag var den vackraste nioåringen i Amerika. Den snabbaste surfaren vid Alligator Reef. Jag var stjärnstudenten från Maryland.

DOKTOR RUTH COOPER: Och varför sköt du Andy Warhol?

VALERIE: Har du aldrig skjutit någon, Doktor Cooper?

DOKTOR RUTH COOPER: Nej.

VALERIE: Aldrig velat skjuta någon?

(Tystnad.)

DOKTOR RUTH COOPER: Nej, aldrig.

VALERIE: Jag tror dig inte.

DOKTOR RUTH COOPER: det är inte mig det här samtalet ska handla om. Varför sköt du Andy Warhol?

VALERIE: Och de fortsätter att fråga henne: Varför går hon inte genast när han gång på gång har krossat hennes drömmar och klippt sönder hennes älsklingsklänningar? En mer adekvat fråga är: Varför går hon? Om det finns kvinnor som kliver ur sina sönderklippta klänningar istället för att försöka laga dem så är det dem ni ska studera. Studera artflyktingarna. Studera försöksmusen som gång på gång faller utanför ramen för experimenten. Försöksdjuret som lämnar sin art på grund av en övertygelse om icke-tillhörighet alternativt alternativtillhörighet. Däggdjuret förvandlas till rymdvarelse. Framtidsdjuret. Möjligheterna till transcendens är oändliga.

DOKTOR RUTH COOPER: Jag tror att vi är på väg att lämna ämnet. Vi pratade om Andy Warhol. Vi pratade om varför du sköt honom. Jag vill att vi håller oss till det så här långt. Senare kommer det att finnas möjlighet för dig att berätta om dig och din barndom.

VALERIE: Jag pratar om Andy Warhol och hans sätt att agera skottskadad och skaffa sig ännu mera uppmärksamhet. Frågan är felställd. Den bör lyda: Varför skjuter hon inte? Varför i helvete tur och retur skjuter hon inte? Alla hennes rättigheter var under attack. En stat av våldtagna honungar och våldtagna hondjur. Och varför de inte skjuter? Jag vet faktiskt inte, Doktor Cooper. Om jag visste det skulle vi inte sitta här. En halv civilisation på knä och en vapenindustri som omsätter mer varje månad än tredje världens sammantagna skulder till den korrumperade världen. Och då är porrindustrin inte inkluderad.

BRISTOL HOTEL, 13 APRIL 1988

BERÄTTAREN: Vad är det för material?

VALERIE: Motorvägar. Lastbilar. Amerika.

BERÄTTAREN: Och mer?

VALERIE: Havsmaterial.

BERÄTTAREN: Berätta om havet?

VALERIE: Alligator Reef. Atlanten. Vit sand, vita stenar. Den alldeles ljusa vattenytan av stål och dimma. Blåstång. Parasoller. Turister. Min och Dorothys strand. Sedan är Dorothy i öknen. Hon blir aldrig klar med boken.

BERÄTTAREN: Och sedan?

VALERIE: Sedan är det den lilla sjöhästhannen som flackar genom stränderna med sin blixtrande kamera. Det är jag och han och vågornas slag.

BERÄTTAREN: Berätta mer om materialet.

VALERIE: Materialet heter HON KOMMER INTE.

drömfakulteten.

Himlen går oroväckande lågt över huset och du berättar det senaste för Cosmogirl:

det var växterna i hennes misslyckade odlingar som lyste som eld i skymningen och den vita plåten där ljuset strömmade ut och inga fartyg strandade i öknen bara den stora glaskupan över hennes svarta ögon och svarta klänningar och allting var utan minne och utan rädsla och lite som en barndom där himlen aldrig exploderade bara ökenträden och apelsinträden där jag fäste rosa önskelappar varje gång någon av oss hade födelsedag och alla önskningar fortfarande var realistiska och barnsliga och vi ännu inte hade förvandlats till stumma mörka irriterade ökendjur och så länge jag var födelsedagsbarn så länge det fanns barn överhuvudtaget

efterfesten m fl sorterar.

det var en jävligt mycket grejer kvar efter emmaboda festivalen.
folk lämnade kvar så himmelens mycket åck vi piraterna m.fl plundrade å röjjde ordentligt samlade på oss av det mesta åck lekte loss med alla prylar

å sen vart det gratis gratTiz loppiz!

PirrRrrrrRRrrr r r r r r.